Respighi: Trittico Botticelliano, Haydn: Cellokonsert nr 1, Larsson: Romans ur Pastoralsvit скачать в хорошем качестве

Respighi: Trittico Botticelliano, Haydn: Cellokonsert nr 1, Larsson: Romans ur Pastoralsvit

Norrköpings Symfoniorkester DIRIGENT Tobias Ringborg SOLIST Erik Uusijärvi cello KONSERTMÄSTARE Paul Waltman Ottorino Respighi (1879-1936) Trittico Botticelliano Våren 03:08 Tre konungars tillbedjan 09:13 Venus födelse 17:39 Ottorino Respighi har gått en annan väg än de flesta andra italienska tonsättare. Även om han faktiskt komponerat flera operor, så är det inte dessa han blivit mest känd för. Tjugotre år gammal reste han till St Petersburg för att studera instrumentering för Rimskij-Korsakov, och man kan lätt märka dennes inflytande över Respighis färgsprakande orkesterverk – inte minst i de tre symfoniska sviter som hyllar den eviga staden: Roms fontäner, Roms pinjer och Romanska fester. Från 1913 bodde han i Rom, och där skrev han 1927 Trittico Botticelliano. Han hade inspirerats av den store 1400-talsmästaren Sandro Botticellis tre mest berömda målningar, vilka alla finns att beskåda på Uffizierna i Florens. Verket är dedicerat till den amerikanska mecenaten Elizabeth Spargue Coolidge, och det uruppfördes med tonsättaren själv som dirigent under en av mecenaten organiserad festival i Wien. De tre tavlorna har tolkats lika ljust och genomskinligt som bilderna i sig själva, de är fantasifulla och graciösa. ”Våren” bjuder till aktivitet med drillar i blåsare och stråkar, och den lantliga miljön i Vivaldis ”de fyra årstiderna” är aldrig långt borta. ”Tre konungars tillbedjan” blickar tillbaka till medeltida kyrkomusik med citat av den gamla hymnen ”Veni, veni, Emmanuel”, och dess kvasireligiösa stämning kombineras i mellandelen med orientalismer i piano, celesta och harpa på ett sätt som knyter an till tavlans motiv. ”Venus födelse” målar klangligt upp gudinnan i sitt snäckskal, men musiken ger också det böljande vattnet en romantisk melodi med genomskinliga stråkar. Musiken når en typisk Respighi-klimax och dör sedan bort i fjärran, varpå den antika skönheten kärleksfullt glider ut på havet. Joseph Haydn (1732-1809) Cellokonsert nr 1 C-dur Hob VIIb:1 Moderato 24:34 Adagio 34:17 Allegro molto 42:37 I tvåhundra år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog, men konserten i sin helhet var försvunnen. Först i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå ”uruppfördes” konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydn-institutet i Köln, och äktheten var fastställd. Haydns cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl, som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare, så det är rimligt att anta att konserten skrevs mellan dessa år. Konserten är intressant som exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men drar sig sedan tillbaka ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen, och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Lars-Erik Larsson (1908-1986) Romans ur Pastoralsvit op 19 49:49 Mot slutet av 1930-talet anställdes Lars-Erik Larsson vid dåvarande Radiotjänst. Hans uppgifter var att dirigera radioorkestern, producera musikprogram och tillgodose radions behov av nyskriven musik. Under de här åren var den ”lyriska sviten” en mycket populär programform. Den innebar att man läste dikter och omgav dem med lämpliga musikvinjetter. Till sådana program skrev Larsson bland annat Intima miniatyrer och Förklädd Gud, och ett annat kallades ”Dagens stunder”. Dikterna var valda så, att de berättade något om olika tider på dygnet. Larsson tyckte att han lyckats så pass bra med sina vinjetter att han trodde att en svit ur musiken också skulle kunna försvara sin plats på konsertestraderna. Han valde tre av de sex satserna. Det var Pastoralsvit som skapades på detta sätt, ett av de mest spelade svenska orkesterverk som någonsin skrivits. I synnerhet är det mellansatsen Romans som blivit älskad, och som kuriosum kan nämnas att den musiken skrevs för att illustrera Oscar Levertins dikt Siesta, en dikt genomsyrad av sydländsk hetta. Text Stig Jacobsson Inspelat i De Geerhallen Norrköping 27 maj 2020