Widmark August скачать в хорошем качестве

Widmark August

August Olof Widmark (1824-1878) föddes i Östra Vingåker, där hans far Olof Widmark (1803-1830) var organist. Fadern dog 27 år ung, när Olof August var sex år. Modern, Brita Stina Lindroth (1806-1884), lät honom lära sig spela fiol av sin morbror, mjölnaren vid Krämbols kvarn, Fredrik Lindroth (1812-1853) – känd som Svinstu-Fredrik. Svinstu-Fredrik ansågs vara trollkunnig, det berättas bl. a, att de ynglingar, som ville lära spela fiol av honom, först måste sitta tre torsdagsnätter å rad under kvarnbryggan vid Krämbol och lyssna till Näckens spel. En av de få, som stod ut med detta intagningsprov, lär ha varit den lille gossen August Widmark. Han blev sedan en präktig och berömd spelman, vars namn alltid nämndes med aktning och han räknas som 1800-talets skickligaste spelman i västra Sörmland. En stor del av Widmarks väldiga repertoar har bevarats av hans många elever och det finns dessutom en del direkta uppteckningar efter honom, gjorda av folkskolläraren Anders Petter Andersson, Västra Vingåker, som samspelade med Widmark under 15 år och var väl förtrogen med hans repertoar och spelsätt. Hans uppteckningar finns bevarade i Musikaliska Akademiens bibliotek och finns utgivna av SSF 1988. A.P. Andersson tecknade bl.a. upp polskan Tyska klocko med följande kommentar: ”Gehörsspelarnes praktstycke, och, om en spelman kan utföra det, ett bevis på mästerskap. Så, som Aug. Widmark utförde ’tyska klocko’, har jag aldrig hört någon, ehuru mången gjort försök. Utom den förträffliga ton Widmark kunde framlocka ur sin viol, var det en egen klang, som jag ej förmår beskrifva, som satte lif i alla, så att då tyska klockorna klingade från hans viol, måste alla dansa. Dock var det en särdeles grace, om han spelade dem, och gemenligen skedde det ej förr än han mot slutet af ett gille blef mer än vanligt upprymd. Det hände att han ofta varierade stycket. Så som jag satt det i noter, visar ungefärligen hur det låter. Att i noter återgifva det, som jag några gånger hört det spelas af Widmark, är för mig omöjligt.” Berga i V. Vingåker i Febr. 1880 A. P. Anderson August Widmark avled 1878 och hans notböcker och hans fiol ärvdes av yngste sonen Per August f. 1864, som emigrerade till Minnesota 1887. Även Per var spelman och tog med sig faderns fiol och hans notböcker. Alla notböckerna, utom en, lär senare ha bränts upp. Den kvarvarande boken ärvdes tillsammans med fiolen av Per Augusts äldste son Oscar, som via förmedling av hembygdsforskaren K. Alex Carlsson – som 1923 emigrerat till USA – skänkte notsamlingen till Södermanlands Spelmansförbund 1947. August Widmarks fiol finns fortfarande i släktens ägo i USA. SSF och Katrineholms Spelmanslag reste en minnessten vid Widmarks hem Lilla Kulltorp. Den invigdes 1948 av kyrkoherde Gunnar Wall, Vingåker. Platsen var svår att besöka och stenen flyttades senare till hans födelseort Östra Vingåker, vid kyrkan. Widmark utnyttjade gärna sina elever som spelkamrater och vid ett bröllop i Ramsta i Sköldinge uppträdde han med åtta elever samtidigt. Han spelade också många gånger tillsammans med storspelmannen Karl August Lindblom från Rejmyre, som ju var verksam både i Östergötland och Sörmland. Tillsammans med organisterna i Julita och Österåker lär de båda storspelmännen enligt Millerste Kal (Karl Eriksson, Österåker) ha spelat stråkkvartett på herrskapsbalerna på Hulla gård i Österåker. Som person beskrivs Widmark som tillbakadragen, blyg och tafatt när han inte spelade. Men med fiolen i hand växte han. Att han lärt av Näcken berättade han för sina elever och det är också via dessa vi fått historien om hur Svinstu-Fredrik och August Widmark en natt väckte liv i en ”döing” på Västra Vingåkers kyrkogård för att komma över ”döben” till fioler. Fredrik misslyckades dock med att få ner den döde i graven igen, besvärjelsen var fel och döingen gjorde motstånd. Fredrik fick en riktig hurril och blev sinnessjuk på kuppen och även Widmark fick men av händelsen och gick ofta för sig själv och tittade i marken. Widmark berättade på 1860-talet för sin elev Karl Ersson (Sme-Kalle) i Österåker hur han såg olika färger för toner och tonarter. En förmåga som många musiker haft och som betraktats med misstro. Numera vet man att förmågan – synestesi – är att information från ett sinne överförs och upplevs i ett annat sinne. Synestesin kan ta sig en mängd olika uttryck, men den vanligaste varianten är att bokstäver och ord kopplas ihop med olika färgnyanser. Studier visar att ungefär en person av två tusen har synestesi. En lång rad musiker och kompositörer har varit synesteter. Widmarks ”musikaliska universalsystem” anger färgnyanser för tonarter, månader och klockslag. Foto: Anita Hedlund o Arne Blomberg samt två foton ur arkivet. Ljud: Ingvar Andersson, Näshulta spelar Tyska klocko med variationer. I slutreprisen dyker gubben Noak upp... Inspelning Ingvar Andersson.