En visa i ensamhet. Text: Dan Andersson. Analys av Dikten: скачать в хорошем качестве

En visa i ensamhet. Text: Dan Andersson. Analys av Dikten:

Det här är en av Dan Anderssons mest nakna och sårbara dikter. En visa i ensamhet känns nästan som ett sista bokslut – inte bittert, men trött, avklätt och märkligt försonat. Titeln – ensamhet som livsvillkor Redan i titeln slås tonen an: detta är ingen visa för sällskapet, utan för den som står ensam med sitt liv. Ensamheten är inte bara social, utan existentiell – människan ensam inför Gud, döden och sitt samvete. ”Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem…” Dikten inleds med en tydlig gränsdragning. Talaren sjunger inte för dem som ”leva med ro intill döden” – alltså de trygga, rotade, de som haft ett hem, en plats i världen. Det är en visa från utsidan, från den hemlöse, både bokstavligt och andligt: ”som den, vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.” Hemlösheten blir en symbol för ett liv utan vila, utan självklar tillhörighet. Uppgörelse med skuld och mänsklig tröst I andra strofen sker något viktigt: han slutar bikta sig inför människor. ”Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening” Här finns både självförakt och värdighet. Han har inget mer att förklara, inga ursäkter kvar. Han står ensam inför den yttersta domen: ”vid den port, där man väntar på dom, eld och rening.” Det är starkt religiöst laddat, men inte fromt i vanlig mening – snarare skrämmande och allvarligt. Den eviga vandringen Mitten av dikten domineras av rörelse och utmattning. Han söker vila men förnekas den: ”Jag sökte en kulle att vila uppå” ”men dömdes att jämt från mitt läger uppstå” Detta är nästan mytiskt: den evige vandraren, förbannad att aldrig få stanna. Sömn, nattens tystnad, morgonens fåglar – allt som ger andra ro blir för honom bara nya signaler att fortsätta. ”och väl aldrig jag sovit som andra” Här finns en djup känsla av utanförskap: inte ens de mest grundläggande mänskliga erfarenheterna delas. Försoningen – sedd av Gud Trots allt detta kommer diktens kanske viktigaste vändning: ”Men jag vet, att Herren av Ande och Lag min kamp och min strävan känner” Han är osedd av människor, men inte av Gud. Det ger inte lycka, men mening. Livet har inte varit förgäves, trots att det slutar i ensamhet: ”förgäves jag icke har levat en dag, fast jag dör utan hus eller vänner.” Det är en lågmäld men oerhört stark bekräftelse av människovärdet – oberoende av yttre framgång. Avskedet Sista strofen är ett stilla farväl. Han har ”ej mycket att sjunga”, bara en god natt. När solen går ner kliver han åt sidan: ”för trött av att uppstå och falla.” Det är inte resignation i bitter mening – mer en slutlig utmattning. Livets rörelse har pågått för länge. Sammanfattande tolkning En visa i ensamhet är en dikt om: livslång rotlöshet trötthet inför skuld och förklaringar ensamhet inför döden men också en stilla tro på att kampen haft mening Det är ingen hoppfull dikt i vanlig bemärkelse, men den är ärlig, och just därför tröstande för den som själv känt sig hemlös i världen.