Gnäll-Pelles bröllopsvals. Upptecknad av Rollson. скачать в хорошем качестве

Gnäll-Pelles bröllopsvals. Upptecknad av Rollson.

Det var en gråmulen tisdag i november, en sådan dag då vinden inte bara blåser utan verkar ha ett personligt agg mot just Gnäll-Pelle, när beställningen kom. Det var storbonden Fet Johan som stegat in i stugan, stampat av sig snöslasket och krävt en vals till dotterns bröllop. ​”Och Pelle”, hade bonden sagt och hytt med ett finger, ”ingen av dina vanliga begravningsvisor. Det ska vara i dur! Det är ju för sjutton en glädjens dag!” ​Pelle satt kvar vid köksbordet långt efter att dörren gått i lås. I dur. Orden kändes i hans mun som om han tuggat på en citron indränkt i terpentin. För Pelle var dur-skalan något onaturligt, ett hån mot livets sanna ansikte som ju bestod av motvind, kalla kåldolmar och allmän orättvisa. Att tvingas komponera i dur var som att be en korp sjunga som en näktergal – det var inte bara svårt, det var en kränkning av hans konstnärliga integritet. ​Han började spela. Han höll sig envist till dur-ackorden.Varje gång han landade på en ljus ton, lät han den darra av en sådan trötthet att den lät som en gammal mans sista suck innan han inser att kaffet är slut. ​ ​När bröllopsdagen kom och Pelle satte sig för att spela "Gnäll-Pelles bröllopsvals", blev det precis som han hoppats. Han spelade så långsamt, så innerligt och med en sådan tyngd i sina dur-toner att bruden började snyfta redan efter tre takter. Vid andra reprisen grät hela sällskapet ​ ​Det var, i sanning, Gnäll-Pelles finaste stund.